En intensiv arbetsperiod föregick utställningen. Jag besökte Galleriet flera gånger för att känna in hur jag kunde utnyttja lokalen. Jag avslutade målningar och gjorde antal nya. Det blev många och ibland sena arbetstimmar i ateljén.
Jag drömmer att jag bor i ett annat hus. Huset förändrar sig under drömmens gång och jag upptäcker att jag har en hel gymnastiksal. Och en pool. Men också en skrubb full med bråte och ett annat kalt rum där tapeterna har lossnat på sina ställen och plastmattan är ful. I källaren finns stora förråd. Jag står klistrad vid fönstret och tittar ut, följer vad som händer där på andra sidan glasrutan, är klämd mot scenen där ute. Rör mig nära ytterväggarna, så nära verkligheten det går. Sen stannar jag och vänder blicken inåt. Jag ser hur korridorerna sträcker sig kantade av rum. Ser hur ljus och skuggor vilar över golven, väggarna och tingen som befolkar rummen.
Jag går inifrån och ut och vädret är som man kan förvänta sig och du är som du alltid är. Lika glad och lika arg som du alltid är. Jag vet vad jag vill och vem jag är som alltid. Lik bra och lika dålig som jag förväntar mig. Ibland händer det att jag går längre, längre ut. In i det okända som jag vill lära känna. Huden blir tunn på armarna och valkarna i händer och fötter eroderar. Nära kommer vinden, tyngden, den glatta ytan och vätan. Jag vaknar i kontakt med det som inte är jag. I gränsen finns en spänning som både repellerar och attraherar. Genom mötet med det andra får jag fäste utanför mig själv.
I början av sommaren, när värmen och de ljusa sommarkvällarna hade återvänt, var det konstpizza under fyra timmar på järnvägsstationen i Eslöv. Nystartade ARTiE, Eslövs allmänna konstförening, var arrangör för happeningen. Jag deltog bl a med en "pizzastrip".
Separatutställning: Malmö Centralstation, Gröna Hallen, Buffet. Curator Annelie Bergh i samarbete med Jernhusen 2014.
Se utställningen på 5 minuter!
Affisch
Ute i friska luften bygger man väggar, golv och tak. Det blir ett hus med en sammanhållen volym och man kan gå in. Inomhus har sin egen stämning, sitt eget rörelsemönster och sina egna vanor som skiljer sig från utomhus. Inne finns saker som påminner om ute, väcker tankar och kanske längtan. Inne är ändligt.Ute är oändligt. Inne har man ytterskor och jackor i hallen. Det är bara möjligt att befinna sig i en av de två världarna. Det är omöjligt att vara inne samtidigt som ute, fastän inne befinner sig i ute. När ytterdörren sluter sig bakom besökaren har denne lämnat den ena världen för den andra. Ett nytt klimat med sina egna lukter, ljud och ljusförhållanden gör sitt mottagande.
Under klockan är ingången till Buffet
Annelie Bergh frågade mig i
slutet av januari i år om jag skulle vara intresserad av att ställa ut på Malmö centralstation, Gröna hallen, Buffet, Det kom som ett överraskande sammanträffande, då mitt projekt "Inne och ute", som jag har arbetat med sedan 2011, kan sägas ha startat på centralen i Malmö. Jag skrev min B-uppsats i konsthistoria, visuell kultur vid Lunds universitet och i uppsatsen intresserade jag mig för fönster. Jag undersökte fönstrens roll i Tania Ruiz Gutiérrez videoinstallation "Annorstädes", på stationens nedre perrong och Axel Fridells torrnålsgravyr "Mr Simmons" (tidningsläsaren). I Båda verken har fönstret en framträdande plats. Fönster fungerar som en transparent gräns mellan inne och ute. Det kändes spännande att återkomma till Malmö Centralstation, startpunkten, och presentera hur mina tankar utvecklats under tre års arbete. Visa verken som tankarna gett upphov till.
Stora oljemålnigen på gång.
Det blev en intensiv
arbetsperiod i ateljén. Den stora oljemålningen med utsikt från ett
matrum färdigställdes. Jag hade bilden på affischer och
vernissageinbjudningar.
Jag skar collografier.
Provtryck.
"Gränsland I" och "Gränsland II," monotypier.
Väggen begränsar ett inne. Den stoppar och hindrar. Där finns en spänning. I gränslandet verkar dubbla krafter. Egenskaperna accentueras eller suddas ut. Man kan liksom blekna och sjunka in i väggen.
"Gränsland II" och "Gränsland IV", monotypier.
I annat fall, då gränserna uppmärksammas, belyses, sker en förstärkning, där de kastade skuggorna lätt kan förvränga.
"I gränsskiktet"
Glasmästaren i Eslöv gjorde två glaslådor åt mig. Den lilla passade precis i den stora. Jag ville poängtera själva gränsen. Siluetten som visas utåt, begränsar det inre och ger skuggor. Jag skar i ett ganska tjockt papper. Det tog sin tid och jag blev alldeles trött i handen. Arbetet krävde hög koncentration. Resultatet blev som jag hade föreställt mig. Skönt!.
Akrylmålning, en av två i serien, under arbete
Två nya akrylmålningar "And på is, långfilm 1 och 2" arbetade jag med till utställningen . Jag hade med min kamera fångat en and som gick på isen en magisk morgon, när jag var på promenad med hunden i morgondimman. Spegelbilden som återkastas och döljer vattnets djup och vad som där finns. Vi uppfattar det redan kända, hemtama. Det okända utanför vår erfarenhet är ofta svårt att upptäcka. Formatet på de spända dukarna har samma proportioner som en filmruta. Filmen som kan spelas om igen, en reflektion på filmduken, en tunn hinna som upplevs som verklig i stunden.
"And på is, långfilm 1", akrylmålning, 48 x 72 cm.
"And på is, långfilm 2", akrylmålning, 48 x 72 cm.
Dagen före vernissagen hängde vi utställningen. Annelie kom och hämtade mig och alla verken vid 12 -tiden. Det fanns inte någon riktigt bra plats att ställa bilen på när vi skulle bära in alla verken. Vi fick gå i skytteltrafik. Snabbt skulle det gå. Sedan var det dags att tömma lokalen från stolar och bord. Två man från Malmö Mäss Service kom och satte upp skärmväggar, så att whiteboarden i rummet doldes. Det gick i ett nafs. Vi hade gjort hängningsförslag vid ett tidigare besök i lokalen och det var bra. Vi behövde inte göra några större korrigeringar. Annelie och jag hade en trevlig och intensiv dag tillsammans. Vi arbetade på med ett par välbehövliga fikapauser som avbrott.
Onsdagen den 26 mars på kvällen var det dags för vernissage. Utställningslokalen fylldes med människor. Där fanns för mig både kända och okända ansikten. Många stannade länge, tittade på verken och diskuterade sinsemellan. Det kändes bra med så fin respons.
Curator för utställningen var Annelie Berg (till vänster i bild).
På vernissagen spelade "Stränga tanten älskar Beethoven": Judith-Maria Blomsterberg på cello och Marie Bogren på piano. Rummet fylldes med harmonier som bäddade in konstverken i en helhet.
"Stränga tanten älskar Beethoven", Marie Bogren piano; Judith-Maria Blomsterberg, cello.
På vägen hem på pågatåget satt jag med en hink med blommor på sätet bredvid mig. Blommor som jag hade fått på vernissagen.
Jag fick i uppdrag att göra illustrationerna till Landskronabandet Bloosblasters skiva "Fnitter och skratt", som släpptes 2010. Det var roligt och jag gjorde många teckningar och skisser på bildidéer. Jag har sparat allt i ett kuvert som jag har i bokhyllan i ateljén. Lena Bergkvist, basist i bandet, och Dennis Westerberg, Bloosblasters sångare och frontfigur, är mina vänner. Lena lärde jag känna redan under studenttiden i Lund i början på 1990-talet. Vi bodde båda på Ulrikedal och hade småbarn.
Om bloosblasters Bloosblasters är ett genuint liveband. Även på skiva. Det är rock’n’roll, reggae och gladbloos, med starka melodier och humoristiska texter. Det är tajt och det är svängigt. Det är värme, glädje och det är på skånska.
